Om beredskapsåren i gränstrakten - artikel i Arvika Nyheter 2015


ARVIKA: Föreläsning

– När Betsy kom in från lagårn på en juldagsmorgon var den lilla stugan fylld av norska flyktingar. Ingen fick fortsätta utan något i magen!

När Kermit Myrvold från Remjäng i Järnskog på tisdagskvällen föreläste över ämnet ”Bland luffare och kurirer på 1940-talet” på Arvika bibliotek, var hörsalen helt fylld av förväntansfulla. Kermit är välkänd i bygden, inte minst som eldsjälen bakom Järnskogs hembygdsförening och museet Beredskapsåra, två verkliga pärlor i värmländsk gränshistoria.


Musikunderhållning

Denna gång hade Kermit med sig Ingrid Söderlund (sång och gitarr) och Ingvar Wallin (dragspel), som varvade berättelserna med tidstypiska sånger.

Vi bjöds på en trivsam timme med Kermit och hans musikvänner. Visor som Min soldat, Lili Marlene, Luffarvisa, Lilla vackra Anna, med flera, gav Kermit möjlighet att berätta om människor, som han själv mött under de oroliga beredskapsåren. Men hans egen farfar Rudolf ville inget berätta.

– En svensk tiger, som det stod på affischerna, var också farfars motto.

Farfadern var kurir och teg genom hela livet om sina nattliga vandringar över gränsen och de hemliga säckar som hämtats i Arvika.


Riskfyllda resor

Kurirerna var utsatta för livsfara och lika riskfyllda var flyktingarnas färdväg över skogarna från Norge till Sverige. I ”Flyktingboken” på landsfiskalkontoret i Järnskog finns 9 912 namn på norrmän som tog sig över gränsen någonstans mellan Töcksmark och Skillingmark. Man beräknar att totalt 22 000 norrmän tog sig över till i Värmland.

En av de mest aktiva flyktingmottagarna var mor Betsy, en fattig kvinna, som bodde tätt intill gränsen. Hennes paroll var ingen ska lämna min stuga utan nått i magen och detta höll hon under hela kriget. Som tur var uppmärksammades Betsys gästfrihet snart av myndigheterna, som bestod med inköp av råvaror till gröt och kaffe. En nödvändig hjälp, då cirka 3 500 flyktingar beräknades ha passerat den lilla ”flyktingmottagningen”.


Luffare höll föredrag

En udda person från denna tid var luffaren Smålands-Pelle.

– Han var ofta i mitt hem. Han hade rymt som 12-åring från sin fosterfar någonstans i Småland och levde som luffare i hela sitt liv.

En ovanlig luffare, som delvis livnärde sig som föredragshållare. Gärna utomhus och med en repertoar som svängde mellan astronomi till historia. Pelle, alias Johan Alexander Eriksson, dog 1947 på Eda ålderdomshem och ligger begravd på Eda kyrkogård.

Detta var en kväll som gav mersmak. Vi ses igen i sommar på ”ditt” fantastiska museum Beredskapsåra, Kermit!

Artikel i Nya Wermlands-Tidningen 5 december 2015